Var ska vi sova i natt? Jag har en sang som star...

Vi borjade aret med att ga i kyrkan. Seriost, det gjorde vi. Som ateister har svart att komma pa ett roligare satt att spendera en sondagsmorgon pa...

Igar eftermiddag tog vi bussen till Newcastle dar vi mottes upp av Brittany, var couchsurfar-vard. Hon tog oss till sitt och familjens fantastiska hus i skogen precis utanfor stan dar vi valkomnades med en festmaltid, brollopstarta och chokladpraliner. Ingen kunde ha varit gladare an vi, utom mojligen familjen som inom kort kommer fa adoptionsblanketter, hemligt eftersanda av oss. De ar sa otroligt vanliga och givmilda och vi bor i ett eget rum med dator och cd-spelare. Vi inte inte bara uppmuntras, utan forvantas, ta for oss av allt vi vill ha. Det ar mojligt att vi aldrig aker harifran.

Vi blev valdigt overraskade nar vi fore middagen plotsligt sag familjen knappa handerna och sluta ogonen. Ni gissade ratt - vi bad bordsbon. Dagen efter, idag, akte vi till kyrkan. Yay! Vi har aldrig blivit valsignade sa manga ganger under loppet av 24 timmar. Pappan predikade, och i denna predikan halsades vi valkomna och blev utpekade infor forsamlingen. Det markliga ar att den kyrkan lockar till sig till synes normala manniskor. Inte for att hana, men vi tippar pa att ingen under 35 nagonsin har satt sin fot i en svensk kyrka klockan tio en sondagsmorgon. Har gick alla 18-aringarna omkring i sina stupror, rutiga skjortor, solglasogon - och radband. Vad har hant med varldens ungdomar? Ar ingen... bakfull?

Efterat gick vi en vandring genom bushen for att slutligen promenera langs stranden. Vinden piskade, vagarna var enorma och utsikten fabuloooos. Brittany ar supertrevlig (och dessutom i var alder - 21) och kanns som en riktig kompis. Forhoppningsvis hinner vi med den dar surfinglektionen som hon lovat oss...

Nasta stopp blir Port Macquarie pa onsdag.