Walking on a dream

Efter 36 oerhört mysiga timmar där jag satt inklämd i ett trångt flygplan bredvid en småbarnsfamilj landade jag lagom utvilad i Köpenhamn i måndags. När jag väl hade hoppat av planet och gick för att hämta ut min resväska påbörjade jag min färd ut till ankomsthallen där en hög med människor stod och viftade ivrigt med sina flaggor och hade tårfulla ögonblick när de fick återse sina käraste. Själv var min puls hög av exaltering över att jag skulle få träffa mina föräldrar på första gången på nio månader. Men tror ni att mina päron stod och väntade på mig i ankomsthallen? Ack nej! De kom 10 minuter sent. Anledningen - de hade varit och köpt öl. Jaha, så mycket betyder man för dem.

Det går inte att beskriva hur märkligt det känns att vara tillbaka i ens hemland. Ett exempel på detta var när jag precis klev av planet gick ett gäng killar förbi mig och pratade högt. Det jag reagerade på när de pratade var deras ytterst underliga språk. Efter ett antal sekunder kom jag på vad det var för något - skånska. Det var fruktansvärt konstigt för mig att höra skånska igen. Kan inte ens komma på att jag träffat en skåning (förutom min resekamrat) under min långa resa.

En annan konstig sak med att vara tillbaka är att INGENTING har förändrats. Allting är sig likt. Till och med mina kläder som jag lämnade framme på mitt rum innan jag reste låg kvar på samma plats. Det enda som har förändrats är jag och vad jag har upplevt och varit med om. Problemet är dock att den personen som jag har delat varje minne med befinner sig på andra sidan jorden. Därför känns det som att jag har satt mig i en tidsmaskin och rest tillbaka ett år i tiden då allt var i princip som det är nu.

Jag måste hålla med Elisabeth om att det är mentalt jobbigt att ta farväl av en människa som man spenderat varenda vaken minut med under så lång tid. Och nu leva utan varandra är annorlunda. Det händer att jag vänder mig om åt sidan för att kommentera något jag sett och då kommer man på att det inte är någon där.

De här nio månaderna har varit det bästa i mitt liv. Låter kanske lite klychigt att säga att jag haft "the time of my life" men det stämmer verkligen. Detta året har varit så fantastiskt roligt och sorligt nog tror jag inte att jag kommer få uppleva något liknande igen. Har så många fina minnen från min resa/äventyr. Och de kommer alltid att finnas kvar inom mig. Liksom vad kan slå känslan när Muse "Starlight" spelades utanför Rochester första gången jag och Elisabeth gick in genom dörrarna? Eller bara en liten småsak som att sitta i soffan och vräka i sig 120 gram Whittakers Almond Gold choklad efter man snorklat med hajar i Ningaloo Reef?

Min första kväll tillbaka här i Landskrona gick jag och min bror ner till Hamnkrogen där vi träffade lite vänner och beställde in "en stor stark" och satt och tittade på den fina solnedgången över Öresund och Ven. Trots att jag rest till andra sidan jorden och sett många fina utsikter är den vyn fortfarande magisk. Så det är inte alltför pjåkigt att vara hemma ändå :)