Cigarette Smoker Fiona

Det. ar. sa. javla. manga. backpackers. i. Sydney.

Turister klarar man liksom av. De ar ganska sota - beige shorts, vita knastrumpor, solkeps, kamera och magvaska. Latta att kanna igen. Oftast forekommer de i par och ser sa dar hjartknipande forvirrade ut. Backpackers ar daremot ett helt annat slakte. De ar mycket aggressivare. For det forsta ar de inte alls intresserade av kulturellt trams och upplever helst bara staden genom kon till krogen. For det andra vill de enbart umgas med sin egen sort, i Sydneys fall tyskar. Vart hostel ar fullt av just sadana manniskor. Det kanske inte ar sa konstigt, man tillater namligen inte australier eller kiwis att bo dar. Varje kvall beger sig flocken av tyskar (plus nagon enstaka svensk eller engelsman) i gemensam skara till narmsta bar for billigast mojliga drinkar. Baren ifraga besoks naturligtvis bara av andra backpackers - annars skulle man ju kunna fa for sig att man har lamnat Europa. Vi talar om en grupp manniskor som tycker kulturellt utbyte ar detsamma som att vaga prata med nagon som bor pa ett narliggande hostel - eller varfor inte nagon fran grannstaden dar hemma. Det ar fullt mojligt att intensivfesta i Kings Cross utan att nagonsin traffa en enda australier. Dessa flyr namligen hejdlost i rakt motsatt riktning.

Efter att ha blanekat i en vecka bestamde vi oss for att hanga med till World Bar. Nagot mutade med lofte om indiemusik begav vi oss tveksamt dit med hjartat i halsgropen. Trettio minuter senare gick vi darifran. Vad hade egentligen hant? Var det verkligen sa miserabelt? Hade Josse lyckats bli utslangd igen? Nejda. Daremot hade var radar lyckats fanga upp de enda australierna i lokalen (som for ovrigt sag vettskramda ut) vilka bjod med oss till Club 77. Tanken pa att fa komma till denna beromda rockklubb fick oss att hyperventilera av gladje och vi var ute ur World Bar fortare an nagon hann saga 'Arctic Monkeys'. Club 77 visade sig vara precis det vi har letat efter har i Sydney - skona, avslappade manniskor som var dar for att titta pa det lokala bandet Warhorse. Lite smatt rebelliskt trotsades aven rokforbudet och rokpelarna steg mot taket samtidigt som vi gladde oss over att slippa den vanligen omgivande kisslukten. Vi hade en harlig kvall tittandes pa vad som kan ha varit den mest drogpaverkade sangaren sedan Pete Doherty och forundrades over att han ens kunde se nagot genom sa rodsprangda ogon. Mest av allt njot vi nog anda over att vara de enda icke-australierna i lokalen. Ah, dessa underbara, underbara manniskor.